Kottliv

I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda – en lustarnas jäsande kväll!
En handfull av eldsgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vagnbergets häll!

Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som har tröstat mitt öga,
och längesen är det sen solen gick ner.