Kottliv

Det är märkligt det här med sjukdomar. Människor kan gå från att se helt friska ut till att helt försvinna på bara en månad. Mormor dog ikväll. Jag satt det bredvid henne med resten av familjen hela dagen. Hon sov och var inte kontaktbar. Ibland fick hon ont och började låta i sömnen. Hon var gammal, mycket äldre än hon var för bara en kort tid sedan, mager och plågad. Det gjorde ont i mig att se henne. Jag och syrran åkte hem vid halv tiotiden ungefär, strax före tolv somnade hon in för gott.

Jag kommer sakna dig mormor. Ända sen jag var liten har du alltid funnits där. Du var den som tog hand om mig och Markus när mamma och pappa jobbade, till stor del var det du och morfar som uppfostrade oss kan man nog säga. Du hade alltid nära till skratt, även om du också kunde bli nog så arg när vi var olydiga. Du var den som lagade all god mat, alla pannkakor, potatisbullar, revbensspjäll, röding och förstås "pörsa". Du var alltid stark och lät inte något bryta ner dig, du fick en infarkt men kom tillbaka lika stark som tidigare, jag trodde aldrig att mormödrar som du kunde dö. Jag trodde du alltid skulle finnas. Men man insér ju att man får var glad för all tid som varit. Jag är lyckligt lottad som inte förlorat någon nära släkting under nästan tjugo år i livet. Men nu har det hänt. Du fattas mig mormor.

Sov gott.

/Mattias